sofiajernste.blogg.se

Igår var det 9 år sedan jag flyttade hem från HVB-hemmet där jag bodde.

 

9 jäkla år. Det är helt sjukt hur länge sen det är egentligen.
Det känns på riktigt som att det var ifjol jag flyttade därifrån.

Jag kommer ihåg hur glad och nervös jag var inför att flytta hem.
Glad för att jag skulle hem, till mamma.
Jag hade ju skött mig, det var ju därför jag fick flytta hem.

Jag var klar, jag mådde bättre. Nej, jag mådde BRA.

Mina negativa tankar var borta och jag kände mig som en "normal" tonåring igen.

 

Nervös för att den trygghet jag hade och visste skulle försvinna.

Visserligen hade jag ju en trygghet hos mamma.

Men saker var ju annorlunda nu.
När jag flyttade hem hade jag inte bott med mamma på 3 eller 4 år.

Så bara det var ju nytt för mig.

 

Jag var också nervös för hur min klass skulle ta emot mig.

Samma klass som jag gått i när jag var yngre, men som jag hade betett mig illa emot.

Skolan skrämde mig nog mest.

Hur skulle folk reagera, hur skulle folk ta emot mig?

Men allt gick bra..

Även om många tittade, och undrade varför jag var tillbaka.

 

Jag hängde mest ihop med två stycken i klassen.

Och en utav dessa berättade för mig efter ett tag att han hade varit nervös när han fick veta att jag skulle komma tillbaka.

För jag hade varit så otroligt dum mot honom.

Och när jag kom tillbaka och han lärde känna mig på nytt, så blev vi i princip bästa kompisar.

 

Tänk om alla kunde ge en person en andra chans.

 

Jag är evigt tacksam över att jag fick en andra chans.

 

 

Men igår var det alltså 9 år sedan jag flyttade hem.

Det har hänt så otroligt mycket på dessa 9 år.

 

Men det som är viktigast för mig, är att jag dag för dag jobbar för att bli en ännu bättre människa.

 

Den ilska jag kände när jag var tvungen att flytta till HVB-hemmet är som bortblåst.

Idag är jag bara tacksam och otroligt glad och lycklig att det var det som bestämdes.

 

Så tack!

Tack för att jag fick den hjälp jag behövde.